Strömfors bruk är ett av de äldsta järnbruken i Finland. I ungefär 250 år fick vattnet i Kymmene älvs västligaste förgrening vattenhjulen att rotera för att hålla järnbrukets vattenhammare i drift samt smederna och gesällerna sysselsatta.
Strömfors bruk har sina rötter i svenska rikets järnindustri och dess starka ställning på 1600-talets internationella marknader. Den positiva utvecklingen ledde dock till en oro för att skogstillgångarna i Sverige skulle sina. Det ansågs att detta kunde äventyra utvecklingen av rikets järnindustri. Därför fanns det en strävan att placera nya produktionsanläggningar i utkanten av riket.
Friherre Johan Creutz grundade 1695 den första stångjärnssmedjan i byn Petjärvi som hörde till den omfattande Pyttis socken. Läget invid den västligaste förgreningen av Kymmene älv var den bästa tänkbara; forsarna gav rikligt med vattenkraft under alla årstider och dessutom fanns det vida skogsområden i närheten.
I och med Freden i Åbo 1743 blev Kymmene älvs västligaste huvudgren gräns mellan Ryssland och Sverige. Detta ledde till att dåvarande Pyttis socken delades itu. Den del av socknen som var på den svenska sidan kallades Sveriges Pyttis (det finska namnet för Strömfors är Ruotsinpyhtää = Sveriges Pyttis). Den del av bruket som kvarblev på den Svenska sidan köptes 1744 av Anders Nohrström och Jakob Forsell omedelbart efter Freden i Åbo slutits. Samtidigt fick bruket sitt nuvarande namn Strömfors enligt en kombination av sina ägares namn. Senare (1817) ändrades även socknens svenska namn officiellt till Strömfors.
Under Anders Nohrströms och Jakob Forsells tid utvidgades bruksverksamheten, och en manufaktursmedja, en såg och en kvarn grundades på bruksområdet. Bergsrådet Henrik Johan af Forselles, son till den adlade Jakob af Forselles, blev 1781 ägare till bruket. Hans änka Virginia af Forselles, som mor till två små barn, ärvde vid 31 års ålder den omfattande bruksgården. Bergsrådinnans tid på bruket blev känd som ”Hennes nåds tid”. Hon härskade över bruket med järnhand och drev dess intressen med hela sin energi och auktoritet i nästan 60 år, ända till sin död. Det är från Virginia af Forselles tid som bruket har sitt nuvarande utseende, vilket domineras av den röda träbyggnaden i tre våningar som hon lät uppföra vid älvstranden. Gården kallas för Nådaslottet.
Bruket bevarades i släkten af Forselles ägo i sammanlagt 132 år, det vill säga ända fram till 1876. Kommerserådet Antti Ahlström köpte bruket och landområdena kring det 1886. Han koncentrerade sig i synnerhet på att utveckla sågverksamheten. Järnbrukets smedjor lade ned sin verksamhet 1950, efter att ha fungerat med nästan samma teknik i över 250 år. Då metoderna blivit gammalmodiga, nedlades också sågverksamheten 1953. A. Ahlström Oy grundade 1947 vid bruket en ny fabrik som tillverkade plast- och elförnödenheter.
Strömfors bruk har alltid varit ett företag med olika verksamheter. Utöver järnbruket, sågen och kvarnen har det på bruksområdet funnits ett bryggeri med tillhörande destilleri. Dessutom har det idkats jord-, skogs- och trädgårdsbruk samt milkolning.
Den miljö, som skapats av generationer av brukspatroner, har nästan oförändrad bevarats ända fram till dessa dagar som en starkt särpräglad och bedårande helhet. En skyddsplan fastställdes 1969 för Strömfors bruksmiljö. Skyddsplanen är den första av sitt slag i Finland vad gäller tätorter på landsbygden. Området och byggnaderna är under Museiverkets beskydd. I kommunsammanslagningen vid ingången av 2010 blev Strömfors kommun och dess bruksområde en del av Lovisa stad.
Kring 1750 uppgick befolkningen i Strömfors till ca 1 300 personer. Av dem arbetade ungefär 10 % i brukssamhället.
Arbetet i brukets stångsmedja utfördes i två 12-timmars skift med fritid från lördag klockan 18 till söndag klockan 18. Under 1800-talet var antalet smeder och lärlingar i stångsmedjan relativt konstant. Vanligen bestod manskapet av två smedmästare och två gesäller samt två till fyra smedsdrängar. I knipp- och spikhammarsmedjan fanns lite större personal, fyra till sex smeder.
Smederna, som var uppskattade yrkesmän, utgjorde kärnan av arbetsfolket. De hade bättre lön och större bostäder än det övriga folket och deras familjer hade rätt att bada bastu på lördagar och julafton – de övriga fick bara bada mitt i veckan. Smederna hade även avsevärda naturaförmåner, såsom rätt till en liten åkerlapp, ett potatisland och båsplatser i brukspatronens ladugård.
Vem som helst kunde inte bli smed. Ofta gick yrket från far till son. Den långa vägen till hantverksmästare började som lärling och efter det som gesäll. Efter avlagt officiellt gesällprov för åldermannen fick gesällen titeln mästare eller mästersven.
Det övriga folket ansåg smederna på Strömfors bruk vara ”nästan herrskap”. Ännu i slutet på 1800-talet hade smederna en egen bänk på en ansedd plats i kyrkan. Vid de stora högtiderna klädde sig smedmästarna i frack, cylinderhatt och vita handskar.
