På 1700-talet var Finland fortfarande en del av Sverige. På 1600-talet hade Sverige blivit en stormakt, men förlorade sin stormaktsstatus vid medlet av 1700-talet på grund av förluster först i stora nordiska kriget (1700–1721) och 20 år senare i hattarnas krig (1741–1743). I och med de freder som avslutade krigen, freden i Nystad och freden i Åbo, förlorade Sverige sydöstra Finland till Ryssland. Det blev allt svårare att försvara den östra gränsen, för inom det område som togs över av Ryssland fanns även fästningsstäderna Fredrikshamn, Villmanstrand och Nyslott. Man behövde en ny fästningsstad.
Det fanns några alternativ för var den nya fästningen kunde placeras. Ett alternativ var Borgå, men staden låg lite för långt från gränsen. Det andra alternativet var Marknadsbacken vid Kymmene älvs västra strand, men den låg igen lite för nära gränsen. Man skulle inte alls ha haft tid att förbereda sig i fall av ett ryskt anfall över gränsen. I närheten av Marknadsbacken fanns det dessutom ett järnbruk, vars ägare inte ville att en stad skulle ligga så nära intill bruket, för han var rädd att det skulle leda till försämrad tillgång på ved. Det bästa alternativet verkade vara området kring Degerby Rusthåll i Pernå socken. Området låg inne i en djup vik där man lätt kunde bygga en hamn. Så grundades Degerby stad 1745. Staden fick stapelrättigheter, det vill säga rätt att bedriva utrikeshandel.
Sju år senare, 1752, besökte Sveriges konung Adolf Fredrik Degerby stad under en inspektionsresa. Till följd av besöket ändrades stadens namn till Lovisa efter drottningen Lovisa Ulrika.
På 1740-talet utarbetade Augustin Ehrensvärd en befästningsplan som omfattade hela östra Finska viken. Enligt denna plan skulle det byggas land- och sjöfästningar i Helsingfors och Lovisa. I Helsingfors uppfördes endast sjöfästningen Sveaborg. I Lovisa byggdes utöver sjöfästningen Svartholm två bastioner på fastlandet, Ungern och Rosen, samt två manskapskaserner och kommendantshuset, som numera används för Lovisa stads museums verksamhet.
