Lovisa stad grundades 1745 och stadsmuseet har varit verksamt i staden sedan 1904. Museets samlingar representerar lokal stadskultur allt sedan mitten av 1700-talet. Genom kommunfusioner har museets samlingar utökats med bland annat hantverksföremål från Virböle hembygdsmuseum och Strömfors bruksmuseums samling.
På webbplatsen loviisankaupunginmuseo.finna.fi kan du botanisera i våra samlingar digitalt
Lovisa stads museum har verkat i staden i 100 år, vilket har satt sin prägel på samlingarna. Föremålen representerar den lokala stadskulturen från medlet av 1700-talet och särskilda verksamhetsområden, till exempel sjöfart, hantverk av olika slag, tenngjuteri och silversmide samt lokalt tillverkade gustavianska möbler.
I samlingarna finns även en del textilier, intendent Jedvard D:son Iverus bibliotek med litteratur från 1700–1900-talet, minnen av tonsättaren Jean Sibelius, föremål med anknytning till Lovisas tid som badort speciellt under 1800-talet, mynt, fotografier med mera. Föremålen är i huvudsak erhållna som donationer, museets inköp har de senaste åren främst bestått av lokalt tillverkat silver.
Identifieringen och dateringen av guld- och silverföremål underlättas av de kontrollstämplar som föremålen har försetts med. Den mest fullkomliga stämplingen består av fem stämplar: tillverkarens namnstämpel, kontroll- eller kronostämpel, halt- eller värdestämpel, stadsstämpel och årsbokstav. Av de här är tillverkarens stämpel den äldsta.
Stämplingen med årsbokstäver enhetligades i hela riket genom en förordning given 1758, som stadgade att år 1759 stämplades med A och när alfabetets 24 bokstäver använts skulle man 1783 fortsätta med A2 osv. Av denna serie nyttjades i Finland ännu C3 = 1809 medan man från 1810 igen började från början (A = 1810 … Z = 1833, A2 = 1834…).
Den så kallade åldermansrankan för kontroll av silverhalten var ännu i bruk 1754 inom skrået, men när staten därefter övertog kontrollen av föremålen försågs de med en stämpel med tre kronor som i Finland byttes till en stämpel med en krona från 1810.
Från 1853 uttrycktes graden av ädelmetall med siffror och 1929 stadgades i en förordning att alla i Finland tillverkade eller till landet importerade guld- och silverföremål bör förses med en kontrollstämpel, där graden av ädelmetall anges i tusendelar (för silver 813, 875 och 916).
I Lovisa verksamma silversmeder:
Hans Dammerth / D 1748–1770/1778
Eric Björkman / EB 1778–1791/1793
Carl Johan Westrell / CIW 1779–1790
Herman Fredrik Poitzell / HFP 1791–1821
Eric Gröndahl / EG 1793–1796(97)
Johan Zettersten / IZ 1798–1837
Johan Tallberg / IT 1807–1831
Fredrik Tiander / FT 1823–1869
Henrik Öhberg / HÖ 1829–1840 (1844)
Per Adolf Lönnroth / PAL 1829–1851
Anders Wilhelm Felixzon / AWF 1850–1906
Carl Gustaf Ekholm / CGE 1869–1874
Guido Alm / G.ALM 1902–1942
När stämplingen inleddes 1754 fanns det 11 städer i Finland som stämplade ädelmetall. Under svenska tidens sista statistikår 1806 var antalet 20. Under den svenska tiden var Åbo den överlägset ledande staden: närmare hälften av hela landets guld- och silvermängder stämplades där staden. Mängderna var betydande även med beaktande av hela det svenska riket, medan Finlands övriga städer däremot stämplade mycket blygsamt. På andra plats kom Helsingfors; på tredje plats kom Uleåborg och Torneå beträffande guld- respektive silverstämpling.
Lovisa låg på fjärde plats både då det gällde guld och silver. Åren 1754-1806 stämplades i Lovisa sammanlagt 6,7 kg guld och 813,4 kg silver, men städerna Uleåborg och Tavastehus nådde nästan upp till samma mängder. År 1800 var det bästa för Lovisa. Då stämplade guldsmederna sammanlagt 39,3 kg silver. Under hela svenska tiden var den årliga stämplade guldmängden i Lovisa mycket liten, men nådde ändå 1803 upp till 732 gram.
I storfurstendömets statistik låg Lovisa år 1836 t.o.m. på 3:e plats och åren 1824, 1853 och 1854 på 4:e plats men under 1810- och 1820-talen började bl.a. Vasa, Tavastehus och Kuopio stämpla betydande mängder ädelmetall. Lovisas genom tiderna bästa silverår var 1853, då stadens två guldsmeder tillsammans stämplade 50,8 kg. Mest guld stämplades år 1860, 1,3 kg. 1859 började mängderna stämplade föremål sjunka, ett betydande fall inträffade år 1863 och en veritabel krasch år 1866, då det stämplade silvret bara uppgick till 10,3 kg för att aldrig mer nå tidigare nivå. Under det sista statistikåret 1883 stämplade Lovisas ende guldsmed Felixzon endast 2,2, kg silver, men rätt mycket guld, 815 gr.
Ädelmetallerna var dyrbara och föremål gjorda av dem var lyxvaror. Av guld tillverkades mycket lite annat än ringar och tidvis örhängen, men när fickuren blev allmänna hände det till och med att man beställde boetter och klockkeder med berlocker i guld. Corpussilver eller stora silverföremål gjordes alltid på beställning. Mindre föremål och skedar kunde man också tillverka i lager, även om lovisamästarnas bouppteckningarna aldrig innehöll större mängder silver för försäljning.
Guldsmedernas viktigaste arbete för utkomsten har genom tiderna bestått av skedar i olika modeller. De sko- och knäbyxspännen som i slutet av 1700-talet utgjorde en betydande del av guldsmedernas produktion har idag så gott som helt försvunnit, liksom de en gång så viktiga silversporrarna och sadelbeslagen.
Under samma tid som konterfejaren Nils Schillmark var verksam i Lovisanejden gjorde den nyklassiska stilen sitt intåg i Sverige och Finland. Stilperioden sammanföll med regenterna Gustaf III och Gustaf IV och alltsedan början av 1800-talet har perioden 1772–1809 därför kallats för den gustavianska.
Stilen hämtade sina förebilder i antiken och de under 1700-talet nyupptäckta städerna Herculaneum och Pompeiji hade stor betydelse för dess utveckling. Fram till den franska revolutionen 1789 var Frankrike den stora inspirationskällan för Sverige-Finland, efter det vändes blickarna mot England.
Den enkelhet, renhet och harmoni som stilen eftersträvade lämpade sig utmärkt för Norden. De raka linjerna och den återhållsamma ornamentiken var även lämpliga för våra inhemska träslag och kunde relativt snabbt anammas också på lokal nivå. Den gustavianska stilen kom att bli härskande i både Sverige och Finland långt in på 1800-talet och genom den övergavs slutligen renässansen.
Speciellt under den sengustavianska perioden, 1780–90-talet, när man fått tillgång till de i England av Sheraton och Hepplewhite utgivna modellböckerna, började ett mera lokalt möbelsnickeri utvecklas i Sverige och Finland. I Finland tillverkades även gustavianska möbler som avvek från den rikssvenska modellen. I Österbotten tog man intryck av Tyskland och i Lovisa-Heinolatrakten tillverkades lokala varianter av Sheratonstolar i början av 1800-talet.
Den lokala gustavianska snickartradition som i slutet av 1700-talet uppstod i Lovisa-Heinolaområdet upptar vissa specifika dekorelement som forskare Heikki Hyvönen hänför till Blekinge län i Sverige.
Han anser att stilen infördes till trakten av lovisasnickaren Paul Adolf Gulin, som godkändes som gesäll 1790 i Karlskrona. Gulin arbetade som gesäll i Ronneby och Karlskrona till 1793 och i Viborg 1794–97 varefter han kom till Lovisa där han godkändes som mästare 1799. Från 1808 var han också möbelfabrikör. Gulin utbildade ett stort antal lärlingar och gesäller, av vilka många blev mästare i traktens städer såsom Fredrikshamn, Helsingfors, Borgå, Lovisa och Vasa.
En annan viktig bärare av den speciella Lovisa-Itis-Heinola-stilen var snickare Jacob Abrahamsson Nygrén. Nygrén var verksam i området mellan Lovisa och Heinola och utvecklade den lokala stilen ytterligare i Anjala, Artsjö, Itis , Askola och Heinola. Stilen har starkt förknippats med Nygréns namn, trots att upphovsmannen egentligen var Gulin. I Nygréns efterföljd arbetade ännu Johan Falls (Juho Falls) 1790–1861, Staffan Tickander (Taavi Tickander) 1789–1855 och Gustav Sundgren (Kustaa Sundgren) 1795–1863.
Tennets mjukhet och låga smältpunkt gör att gjutning är det naturligaste sättet att forma föremål av det. Gjutformarna är av sten eller metall, vanligen mässing. Det var dyrt att framställa formar, men de kunde användas i åratal. Detta innebar en viss stagnation i formspråket: föremålstyper som en gång på modet kunde framställas till och med i hundra år efter att de hade varit moderna.
Av bruksföremålen fungerade ljusstakarna som ett slags vägvisare för nya stilströmningar. I hushållen hade tennet en viktig funktion både som serverings- och bordsserviser innan porslinet och fajansen blev allmännare mot slutet av 1700-talet.
Alla i Finland verksamma gjutare bodde i städer och när mästaren upphörde med sin verksamhet överfördes, enligt olika avtal, verkstaden på den nya mästaren. Man fick egentligen inte utöva tenngjuteri på landsbygden.
Bestämmelserna angående stämpling av tennföremål och även föremål av andra ädla metaller kompletterades under årens lopp, så att man ur gruppen av stämplar vid 1700-talets slut kunde utläsa föremålets upphovsman, tillverkningsstad, tillverkningsår, metallblandningens kvalitet samt kontrollmärket som tecken på att kvaliteten var kontrollerad.
I Lovisa verksamma mästare:Johan Henrik Swahn 1757–1761Daniel Henrik Lindegren 1762–1789Erik Lodin 1792–1801Hans Christoph Reincke 1799Göran Fick 1802–1818Isak Gustaf Nordström 1823–1882 , Finlands sista tenngjutare
I stadsmuseets tredje våning kan man bekanta sig med tenngjutarens verkstad med gjutformar, verktyg och föremål. I museets andra våning finns även lokalt tillverkade tennföremål utställda.
